
Städar i min kamera ikväll. Den ska säljas till förmån för ny ögonsten. Titta vad jag hittade på minneskortet som satt i, -en Alfons mitt i november! Fina pudding.
Med den nya ögonstenen hoppas jag på uppsträckning, på riktigt, av bloggen. Så här kan vi ju inte ha det. Orden stockas ju i skallen på mej. -Nej, förresten. Jag hör dem inte riktigt just nu för nu ringde det en gapande brud som vill att jag ska vara med i postkodlotteriet för då får man ett påslakanset i satin. *klick. Går bra för dem eller var det fejk? Jisses.


Äntligen!
Alfons!
Vad glad jag blir när jag ser honom!
Mvh Ove
Det blir mer Alfons framöver
Lovart!
Kram